Del 3. Provkörning av en Ducce.

Året är 2001 när vi återvänder till vår sagas prins.

Jag har nu flyttat in i en liten tråkig lägenhet och åker omkring på allmänna vägar i 200+ på en GSX1100R. Men eftersom jag som nybliven singel nu mer råder över sin egen ekonomi så har tankarna på att förverkliga en gammal dröm återvänt. En 900SS ska inhandlas!
Jag börjar leta lite efter en lite halvskabbig och billig Ducce (jag är ju inte så noga med hur det ser ut) men det finns fan bara fina Duccar på annons.
Efter en hel del letande på nätet så hittar jag ett intressant objekt nere i Hol av alla ställen. Men av vad jag kan förstå så har den firman ganska gott rykte. Så jag ringer och snackar lite om objektet i fråga och det svar jag får är "kom ner och prova den". Ja, ja dom har ju några hojar på lagret så man kan ju alltid dra ner och prova några.

Eftersom det är 35 mil enkel resa ner till Hol så det är ju lika så bra att hyra en kärra så man kan ta hem en hoj om man skulle hitta nå intressant. Sagt och gjort, jag sätter mej i bilen och kör fyra timmar för att provköra en hoj jävel. Är jag dum i huvudet eller?

Väl nere i Hol så hittar jag en liten firma som ligger lite avsides i slutet på en grusväg. Men inne i butiken så hittade jag vad jag länge drömt om, Duccar av alla de slag. Efter att ha knallat runt och dreglat en stund (utan att hitta den hoj jag är där för att se på) så kommer Phanta fram och hälsar. Jag talar om vem jag är och varför jag är där och han börjar genast att...... Ja ni som varit där vet vem Phanta är och hur han är.

Så efter en stunds snackande och kaffedrickande så hamnar vi i ett "garage" på sidan som är fullt av Duccar och där är står även den jag är dår för att titta på.

Då utspelar sig ungefär denna dialog.
Phanta "Ta en sväng så får du känna på den" jag "Jo, ja... gör det inget om att det regnar och det bara är grusvägar här? Den blir ju skitig"
P "Nä du måste ut och köra"
J "Jag hittar ju inte här, så vart kör man"
P "Det är inget problem, det är en annan kille här som nog är sugen på en sväng och han hittar här" (säkert nån i SDK)
J "Ooki får jag bara byta om så"
P "Visst, ska du låna en hjälm"
J "Nä jag har ställ och hjälm med mej"
P "Jaha, ja, ja"

Sagt och gjort, jag byter om och kommer ut till en lagom varmkörd 900 SS. Den andre som ska ut och testa en Paso berättar vart vi ska. Men vad fattar jag när man står helt fascinerad av denna sköna uppenbarelse som avger detta underbara ljud. För första gången gränslar jag en Ducce.

För att göra berättelsen lite kortare så hoppar jag till det att jag återkommer till butiken en bra stund efter den andre provköraren som tydligen störs av det tilltagande regnet.

Phanta. "Ja hur va den?"
Jag tar av mej hjälmen.... och då är det kört! Med tindrande ögon och ett fånigt smil på läpparna så säger jag så neutralt jag kan "Jo den gick ju bra".
Jag kan ju bara ana vad Phanta tänkte "Den hojen är såld" .

Vi går in och börjar snacka affär. Ja, ja mycket snack blir det ju inte. Nå pruta funkar inte och resultatet blir en keps på köpet. Hm, Phanta är hård men rättvis. Jag fick den hoj jag ville ha och han de pengar han ville ha.
Betalning sker och ett st. SuperSport 900 från -93 lastas på den hyrda kärran.
Hemfärden sker i ren glädje och resten av året får den gamla Surzukin stå i ett hörn och skämmas.

Del 4. som innehåller första bankörningen kommer innom kort.

Del 2. Första kontakten med SDK

Sagan fortsätter -94 och brevskrivaren (som naturligtvis inte är samma person som i berättelsen) har nu två SAAB:ar, en Opel, villa, ett par hästar, katt, en GSX1100E och en Zephyr 705 samt samma sambo som tidigare.

Den stora händelsen detta år är att jag tvingas byta stationeringsort från en idyllisk lantortshåla till Vällingby. Där möts man av många nya arbetskamrater varav en av dessa visar sig dock vara lite annorlunda än dom andra, på många sätt och vis.

På det nya jobbet är vi några motorintresserade som tillsammans bildar en motorklubb och lyckas få tillgång till outnyttjade verkstadslokaler där vi kan syssla med vårt gemensamma intresse motorfordon. Kassören i klubben (den annorlunda arbetskamraten) kör även han motorcykel. Dock så höjer jag knappt på ögonbrynen när han kommer åkande på en skitig gammal Yamma SR500.

Men så en dag har vi städdag med efterföljande grillkväll i verkstaden och då han kommer farandes på en bullrande SS900. Naturligtvis så smyger man runt och dreglar på skönheten, som dock är lika skitig och sliten som hans gamla SR. (OBS! inte SS:en på bilden) Men det lappade skinnstället matchar skicket på hojen.

Efter att vi fixat en del i lokalerna så kommer pilsnern fram och grillen startas. När sedan alla är lagom mätta och sitter tillbakalutade och njuter av sommarvärmen så tar han och byter skiva i CD-spelaren. Alla sitter med gapande munnar! för ut ur högtalarna så dånar Duccemuller på högsta volym. En sån jävla galning! Han sitter dessutom och påstår att han kan höra vad det är för modell och vilka ljuddämpare som sitter på hojen.

Vid lite gemensam körning så får jag lära mej att den skitiga SS:en går att frambringa i oanade hastigheter på kurviga vägar och det är en galning som håller i styret. att Efter en tid får jag veta att galningen i fråga dessutom blivit ordförande i SDK.

Ja vad kan man tro om en sån klubb? Hojen va i alla fall jäkligt snygg (förutom all smuts)
Men inte heller denna gång köpte jag en Ducce utan nu var det dags för nytt hus och en GSX1100R.

Del 3 som innehåller första provkörningen av en Ducce kommer inom kort.

Del 1. Första mötet med Ducati

Jag tänkte berätta om mitt möte med motorcykelmärket Ducati och Svenska Ducceklubben här i bloggen, men eftersom historien är för lång så berättas den i flera delar.

Detta är del 1 i denna saga.

Berättelsen måste börja redan -81 då en fjunig sextonåring gav ett bud på en Yamaha RD125. Hojen skulle inhandlas och kortet fixas trotts att mamma va halvt vansinnig för att jag skulle börja köra hoj. Hon hade efter en olycka lyckats få min pappa att sluta köra några år innan jag föddes och nu ville hon inte att jag skulle börja.

Affären fick dock oväntat förhinder när ägaren lyckades parkera hojen i passagerarsätet på en VW-bubbla.
Ja,ja mamma kanske har rätt och det är nog farligt.

-84 har den fjuniga tonåringen fyllt nitton och börjat tjäna oförskämt mycket pengar och tanken på mc återkomm. Denna gång så svalnar intresset då en arbetskamrat berättar om hur han efter en repa på sin Z1000 blev sittandes i rullstol i ett halvår.

Något år senare så träffar en nu redigt skäggige tjugoåring en udda varelse som flänger runt på en 125:a som låter den mc inteserade tjugoåring provköra lite. Det leder till att körkortintyg fixas, men längre kommer inte planerna denna gång heller.

Så efter att i många år ha suktat efter att ta MC-kort och köpa hoj så va det dags, men om sanningen ska fram så va det nog min dåvarande sambo som fick mej att äntligen ta beslutet. Ja naturligtvis så gav sig båda i kast med att skaffa kort.

Året va -91 och en hoj skulle inköpas inför komande sommar. Jag sprang genast ner till macken och inhandlade "Bike Test" där man kunde läsa om alla tänkbara och otänkbara hojalternativ som fanns. Allt från Guldvinge, RC 30, NCR 125 och DR600 fanns med i tidningen.

Men redan på sidan 34 fastnade jag med blicken på bilden av en helt annorlunda skapelse. Det va fyra hojar på bilden, men tre av dom reflekterade jag aldrig över för den som syntes mest va en Ducati 750 Passo -87.

Vilken underbar annorlunda uppenbarelse! Med heltäckande kåpor och med en röd kåpa som går upp och ersetter kåpglaset så såg den inte ut som någon annan hoj.

Bike skrev bland annat "Resan som utveklat sig till en ren kärlekshistoria", ""Ducatin har känslan", "...lekande lätt att kasta runt i svängarna" samt "500 mil nu. och hon har inte missat ett slag".

Men där fick Ducatiäventyret förhinder av andra viljor denna gång och en HD Sportster 1000 inhandlas inför sommarens äventyr.


Del 2 som innehåller första mötet med SDK kommer inom kort.