Så fick man några grå till

Ja ja Hauge jag ska försöka skriva lite oftare.
Här kommer en liten berättelse om vad som råkade hända på väg hem från Kinnekulle och hur jag blev ännu gråhårigare.

Jag satt i bilen på väg hem efter en lyckad dag på Kinnekulle och eftersom jag hade släpet efter bilen så håller man igen lite på farten. Normalt brukar jag hålla mej just under 100, men den här gången så hade jag lagt mej på 110 (det är ju motorväg).
110 anser jag vara en ganska lämplig fart på motorväg eftersom länsman brukar hålla ca: 110 och om vi håller samma fart så ska vi förhoppningsvis slippa ses efter vägen.
Så ca: 1 mil före avfarten till Köping kommer jag ikapp en långtradare. Naturligtvis så kollar jag om någon bil är på väg ikapp mej, men bakåt är det tomt på bilar så jag går ut i vänsterfilen för att köra om.
Men när jag börjar omkörningen så svänger vägen svagt höger och jag får ytterkurva och kommer knappt om tradaren. Så naturligtvis så ökar jag farten lite, men bara till 120 för jag har ju släpet efter.
Så när jag lagom kommit upp i jämnhöjd med hytten på tradaren så tittar jag upp i backspegeln och för en sekund så stannar hjärtat. För alldeles bakom kärran så ligger en polisbil.
Vad fan gör man?
Ska jag sänka farten, hålla jämn fart eller öka farten för att snabbt komma om? Farthållaren är låst på 120 och om jag sänker farten så kommer jag inte om tradaren och att öka farten känns inte som ett smart alternativ. Så alltså fortsätter jag omkörningen i 120.
Den omkörningen var nog den längsta omkörningen i mitt liv.
Så fort jag kommit om tradaren (med minsta marginal) så glider jag in i högerfilen igen och hoppas på att den blå/vita ska passera Men inte då, han ligger kvar i vänsterfilen och väntar på att få plats mellan mej och tradaren. Eftersom jag nu kommit om tradaren så släpper jag av på gasen lite, inte så mycket eftersom jag inte gärna kan bromsa ner till 80 mitt framför en tradare som ligger i hundra.
När jag börjar närma mig 100 strecket så har den blå/vita folksnapparen fått plats mellan mej och tradaren. Då är bara frågan om man vågar ligga kvar i 100 eller om man ska gå ner till 80.
Sakta men säkert så sänker jag farten för att försöka komma ner till 80 utan att bli påkörd av tradaren som ligger ett par meter bakom Länsman som ligger ett par meter bakom min kärra. När jag kommit ner till 85 så tycker jag att det får duga, så jag slår på farthållaren igen och inväntar att det blå blinkande ska börja.
Efter att ha lekt tåg med Harry Haffa och tradaren ett par kilometer så närmar vi oss avfarten till Köping och jag är vid det laget helt säker på att det är där han har för avsikt att stoppa mej.
Men icke sa Nicke, Harry glider snällt upp på avfarten utan att ha tänt dom blå på taket och jag börjat kunna andas igen.
Så efter att ha passerat påfarten och konstaterat att han inte ångrat sig så ställer jag in farthållaren på 100 igen och resten av resan avlöper utan vidare missöden.

Så helt plöttsligt så har man oförtjänt några tusenlappar över. Vad kan det kosta att köra 40 för fort med släp? 3-4 tusingar går det säkert på så vad gör man med dom tusingarna? Jo man beställer genast ett depåtält!