Klockan fyra på natten till söndag 14/10 så inleder AC/DC konserten med Hells Bells... men varför i helvete gör dom hemma hos mej?
Efter att ha fått upp ögonen så inser jag att ljudet kommer från min mobil som ligger en halvmeter bort, och efter att på måfå tryckt på knapparna så lyckas jag få dom att tystna.
Ja just ja, jag ställde den på fyra för att åka ner till A-torp och kolla på BoTT och ERF. Efter att noga tänkt igenom situationen i ca: ½ sekund så vänder jag på mej och somnar om. Vid fem tiden vaknade jag igen utan hjälp av AC/DC och är ovanligt pigg med tanke på att ha lagt mej vid ett tiden kvällen innan. Jag resonerar med mej själv en stund och inser jag att det inte bör vara några problem att hinna i tid för att se BoTT:en. När jag dragit mej en ”liten” stund och tagit en snabb dusch så greppar jag kameror och regnkläder och går ner till bilen strax efter sex. Väl nere vid bilen inser jag att det är ganska kallt, men naturligtvis så är man för lat för att gå tillbaka och hämta mer kläder, lite kyla ska man tåla. (ganska smart val skulle det visa sig) Så rullar man ut från parkeringen och inser genast hur enkelt allt är när man inte ska ha hoj, däck, verktyg, kläder, hjälm och allt annat man släpar med sig till bankörningarna. Ja den som sett min överfulla 95:a i depån vet hur jag är, allt ska med för det som saknas kommer man att behöva. Färden går mot Statoil i Strängnäs där bilen ska fyllas med sprit och jag med kaffe. Men en sån chock jag får när jag upptäcker att dom inte har öppnat än.
Med full tank rullar jag sur som en citron och med halvöppna ögon vidare mot Södertälje utan att ha fått min vanliga frukost (kaffe) som jag så väl behöver. När jag sedan kommer till Södertälje så lyckas jag missa att svänga av till Statoil och humöret börjar mer gå mot åskmoln. Följden blir att jag låser farthållaren på en hastighet som får 95:an att dricka drygt 1,8 liter sprit per mil. När jag närma mig Nyköping så har jag börjat fundera på att strunta i A-torp och istället vända hemåt, men efter lite funderande så intalar jag mej själv att det är bättre att fixa kaffe och försöka bli som folk istället.
Sagt och nästan gjort, för i Stavsjö svänger jag in på macken för att äntligen få mitt kaffe. Men vafan är nu detta? Mack helvetet öppnar inte förrän 08.00 på söndagar. Halvt vansinnig åker jag ut från macken med ett försök till en däckskrikare, men den jävla SAAB helvetet har ju antispinnsysten så det gick fan inte. Nu är jag i det närmasre helt vansinnig när jag åker ut på E4:an igen och så låser farthållaren på en förbrukning närmare 2 liter sprit per mil, närmar mig Norrköping jör jag i aningen för hög fart.
Muttrande passerar Norrköping och bryr mig inte ens om att stanna för att kolla om nån mack är öppen. Klockan blir åtta och jag kommer till Norsholm och jag lider av svår kofin abstinens, så nu kan jag inte annat än stanna på närmaste mack, där får jag änteligen mitt efterlängtade kaffe och det finns åter hopp om livet och kanske kan jag nu även vistas bland folk. Med en muggen full med kaffe så är jag åter uppe på E4:an men nu låser jag farthållaren på en hastighet så 95:an dricker mer normala 1.1 liter sprit per mil och jag kan nog räkna med att få behålla körkortet om Harry Haffa mot förmodan skulle va ute och åka på en söndag morgon. När kaffet tagit slut så käns det genast mer inspitetande att fortsätta mot A-torp. Men man blir lätt uttråkad av att åka motorväg i nästan laglig hastighet, så då börjar jag rota runt i bilen och lyckas hitta min MP3 spelare som varit försvunnen sedan sista körningen på Knutstorp och ljudboken jag lyssnade på då var inte slut så resten av resan till A-torp är räddad. Milen rinnet snabbt förbi och Jönköping märker jag knappt att jag paserar medans Reine Brynolfsson läser Luftslottet som sprängdes. I Skillingaryd vaknar jag till och stannar för att fylla 95:an med mer sprit och mej själv med mer kaffe. Den jäkla SAAB:en dricker klart mer än vad jag klarar att göra. Drickyoghurt och Snickers som reservproviant samt batterier till kameran inhandlades också. Nu börjar man känna sig redo för en dag vid sidan av banan. Nu va det bara att ta sig vidare på 152:an mot A-torp, men väl inne i A-torp så inser jag att det nog va 20 år sedan jag va där och körde Formula Ford och jag har inte en aning om vart banan ligger, men hur stort kan A-torp vara? Inte så stort visade det sig så det gick ganska snabbt att hitta en skylt som förkunnade vart banan låg och jag va på rätt väg igen.
När jag sedan kliver ur bilen och går mot depån så möts jag av en vajande SDK flagga och genast är man på bättre humör och åter får man det bekräftat, att ingen resa är för lång eller besvärlig när man får umgås med Duccatister.
Efter att ha fått upp ögonen så inser jag att ljudet kommer från min mobil som ligger en halvmeter bort, och efter att på måfå tryckt på knapparna så lyckas jag få dom att tystna.
Ja just ja, jag ställde den på fyra för att åka ner till A-torp och kolla på BoTT och ERF. Efter att noga tänkt igenom situationen i ca: ½ sekund så vänder jag på mej och somnar om. Vid fem tiden vaknade jag igen utan hjälp av AC/DC och är ovanligt pigg med tanke på att ha lagt mej vid ett tiden kvällen innan. Jag resonerar med mej själv en stund och inser jag att det inte bör vara några problem att hinna i tid för att se BoTT:en. När jag dragit mej en ”liten” stund och tagit en snabb dusch så greppar jag kameror och regnkläder och går ner till bilen strax efter sex. Väl nere vid bilen inser jag att det är ganska kallt, men naturligtvis så är man för lat för att gå tillbaka och hämta mer kläder, lite kyla ska man tåla. (ganska smart val skulle det visa sig) Så rullar man ut från parkeringen och inser genast hur enkelt allt är när man inte ska ha hoj, däck, verktyg, kläder, hjälm och allt annat man släpar med sig till bankörningarna. Ja den som sett min överfulla 95:a i depån vet hur jag är, allt ska med för det som saknas kommer man att behöva. Färden går mot Statoil i Strängnäs där bilen ska fyllas med sprit och jag med kaffe. Men en sån chock jag får när jag upptäcker att dom inte har öppnat än.
Med full tank rullar jag sur som en citron och med halvöppna ögon vidare mot Södertälje utan att ha fått min vanliga frukost (kaffe) som jag så väl behöver. När jag sedan kommer till Södertälje så lyckas jag missa att svänga av till Statoil och humöret börjar mer gå mot åskmoln. Följden blir att jag låser farthållaren på en hastighet som får 95:an att dricka drygt 1,8 liter sprit per mil. När jag närma mig Nyköping så har jag börjat fundera på att strunta i A-torp och istället vända hemåt, men efter lite funderande så intalar jag mej själv att det är bättre att fixa kaffe och försöka bli som folk istället.
Sagt och nästan gjort, för i Stavsjö svänger jag in på macken för att äntligen få mitt kaffe. Men vafan är nu detta? Mack helvetet öppnar inte förrän 08.00 på söndagar. Halvt vansinnig åker jag ut från macken med ett försök till en däckskrikare, men den jävla SAAB helvetet har ju antispinnsysten så det gick fan inte. Nu är jag i det närmasre helt vansinnig när jag åker ut på E4:an igen och så låser farthållaren på en förbrukning närmare 2 liter sprit per mil, närmar mig Norrköping jör jag i aningen för hög fart.
Muttrande passerar Norrköping och bryr mig inte ens om att stanna för att kolla om nån mack är öppen. Klockan blir åtta och jag kommer till Norsholm och jag lider av svår kofin abstinens, så nu kan jag inte annat än stanna på närmaste mack, där får jag änteligen mitt efterlängtade kaffe och det finns åter hopp om livet och kanske kan jag nu även vistas bland folk. Med en muggen full med kaffe så är jag åter uppe på E4:an men nu låser jag farthållaren på en hastighet så 95:an dricker mer normala 1.1 liter sprit per mil och jag kan nog räkna med att få behålla körkortet om Harry Haffa mot förmodan skulle va ute och åka på en söndag morgon. När kaffet tagit slut så käns det genast mer inspitetande att fortsätta mot A-torp. Men man blir lätt uttråkad av att åka motorväg i nästan laglig hastighet, så då börjar jag rota runt i bilen och lyckas hitta min MP3 spelare som varit försvunnen sedan sista körningen på Knutstorp och ljudboken jag lyssnade på då var inte slut så resten av resan till A-torp är räddad. Milen rinnet snabbt förbi och Jönköping märker jag knappt att jag paserar medans Reine Brynolfsson läser Luftslottet som sprängdes. I Skillingaryd vaknar jag till och stannar för att fylla 95:an med mer sprit och mej själv med mer kaffe. Den jäkla SAAB:en dricker klart mer än vad jag klarar att göra. Drickyoghurt och Snickers som reservproviant samt batterier till kameran inhandlades också. Nu börjar man känna sig redo för en dag vid sidan av banan. Nu va det bara att ta sig vidare på 152:an mot A-torp, men väl inne i A-torp så inser jag att det nog va 20 år sedan jag va där och körde Formula Ford och jag har inte en aning om vart banan ligger, men hur stort kan A-torp vara? Inte så stort visade det sig så det gick ganska snabbt att hitta en skylt som förkunnade vart banan låg och jag va på rätt väg igen.
När jag sedan kliver ur bilen och går mot depån så möts jag av en vajande SDK flagga och genast är man på bättre humör och åter får man det bekräftat, att ingen resa är för lång eller besvärlig när man får umgås med Duccatister.
Hur resten av dagen och hemresan blev är en annan historia.
