Del 5. Första bankörningen

Sagan fortsätter då vår stolta riddare i skitigt skinnställ och hål i byxfickan anländer till Gelleråsen på sin skinande springare.

När jag rullar in i depån på G-åsen så visar det sig att alla hojar trängt ihop sig inne i bandepån för att STCC gänget skall börja flytta in i stora depån under dagen.
Som ny och blyg som man är så parkerar jag för mej själv i början av depån. Av kläderna gör jag en liten hög bakom hojen, där även packväskorna placeras. Därefter börjar jag se mej om i depån efter någon att anmäla sig hos, men i depån så råder allmän kaos och och det går inte att se vart man anmäler sig så jag börjag knalla runt lite.

Efter en stund så ser jag en klunga med folk runt ett bord där någon sitter med en bunt papper. Aha här är det! Jag går fram och försöker inrätta mej i "kön" för anmälan, men nån kö existerar inte utan allt verkar vara en mer eller mindre organiserad kaos. Folk verkar inte heller bry sig i att en del smiter före i "kön" utan man ser fortfarande lika glada ut för det och snackar glatt med alla. Ja, ja det är väl bara att göra som alla andra och försöka ta sig fram till bordet genom kaoset. Som oerfaren vid detta kösystem så tar det en stund, men till sist så kommer jag fram och får en lapp som ska fyllas i och sedan ska man göra om köandet igen.


På lappen ska man skriva vilken grupp man vill köra i. De grupper som finns att välja mellan är snabb (grön), snabbare (vit), snabbast (röd) och race (blå) för oförsäkrade racehojar.
Enligt mej själv så anser jag mej vara ganska så snabb, jag har ju åkt hoj många år och ett par gånger har man ju kört på G-åsen (för många år sedan. Men eftersom det är första gången man kör med Ducceklubben så är det nog bäst att inte börja i snabbaste gruppen. Men i vit grupp bör tempot inte vara något problem så den får det bli för min del. För nån grön nybörjare är man ju inte, jag är ju snabb som f..n.
Eftersom jag har teflonminne så blir jag tvungen att gå till hojen när jag ska fylla i reg. nr. för att kolla på hojen , sedan är det bara namn, datum och försäkringsbolag kvar. Sedan är det bara att återvända till klungan. Efter ytterligare en stund så har jag lyckats komma fram till bordet och får betala 400.- för ett litet klistermärke som ska sitta på hojen.


Jag återvänder till hojen och klistrar märket på kåpglaset. Eftersom man är erfaren så vet jag ju att lyktor och backspeglar ska förses med tejp. Naturligtvis har jag planerat det och en rulle silvertejp finns nerpackad. Backspeglarna skruvas bort så hojen ska bli lite ballare. När jag står där och fixar så kommer en snubbe fram med ett knippe buntband och en avbitare.

"Hej!" säger han och börjar pilla med bromshantaget!?!?!?
"Man ska alltid säkra hantaget så att det inte ramlar bort." Vafan! kan man tappa bromshantaget?
"Jaha, händer det ofta?" Säger jag.
"Nämen det kan hända för det sitter bara med en skitskruv och händer det en gång så är det en gång för mycket." Hm... jo nog låter det ganska klokt så det är nog bara att lyssna på snubben.
"Åfan! Tack!"
"Ingen orsak, ta det lugnt." Säger han och knallar vidare till nästa hoj.
(Numer vet jag vem det va, en känd SDK profil)

En stund senare så är det dags för ett förarmöte som genomförs på ett någorlunda organiserat vis, så t.o.m. jag förstod det mesta. Sedan är det bara iväg och dra på sej skinnet och placera hojen i rätt led inför första passet.

Grön grupp kör första 15 minuters passet, sedan ska vi i vit grupp ut.
När grön grupp hunnit köra 5 minuter så börjar jag att ta på mej hjälm och hanskar så att man ska va klar när det är dags.
Konstigt.... ingen annan har hjälmen på sej!
5 minuter senare så startar jag hojen så att den ska vara lagom varmkörd.
Konstigt.... det är fortfarande ingen annan som har hjälmen på sej!
5 minuter senare kommer grön grupp in i depån!
Äntligen börjar dom andra ta på sig hjälmar och kliva på hojarna!

Så va det dags att rulla ut på banan och......


Där bryter jag för denna gång, Anna klagar bara om det tar för lång tid mellan publiceringarna och nu orkar jag inte skriva mer i kväll. Ju mer jag tänker tillbaka så minns jag massor av episoder som hände men allt kan jag inte skriva för då blir det en roman.

Del 6. som innehåller lite körning och annat dravel kommer någon gång efter MC mässan.

Del 4. Inför första bankörningen

När sagan fortsätter så har riddaren i skitigt skinnställ haft sitt röda fullblod ett tag och är redo för större utmaningar.

Äger man en Ducati så är det självklart att man är medlem i SDK, och som medlem så har man förmånen att kunna köra på bana för en billig peng. En Ducati trivs ju dessutom alldeles förträffligt på bana så då är det ju inget att tveka om, det är bara att ge sig iväg till Gelleråsen och gasa.

Men eftersom jag inte gärna lämnar saker till slumpen så va det noggranna förberedelser som gällde. Allt som fanns att läsa på Ducceklubbens hemsida läste jag minst 10 gånger, sedan gjordes en lista på allt som skulle göras och tas med.
Nya däck måste naturligtvis på hojen som också fick orginalblåset monterat, den blev tvättad och rundsmörjd före avresan till G-åsen. I packningen fanns allt från mat och godis till kedjesmörja samt alla tänkbart verktyg som kan vara nödvändiga. Nåja alla verktyg jag ville ha med fick inte plats i packväskorna och det skulle nog bli lite tungt då. Allt packades och gjordes klart kvällen innan så det va bara att klä på sig och åka.

Så kom morgonen och jag satte mej på hojen och styrde mot G-åsen. Lite kallt va det och man blev aningen stel av att köra motorväg. Men första stopp fick vänta till OK i Örebro för tankning och inköp av olja (och mer godis). Efter att ha tankat så gick jag in och handlade allt nödvändigt samt en kopp kaffe. Efter att kaffet tagit slut så sätter jag mej på hojen och ska fortsätta min färd. Men.... var fan är nyckeln? Har jag stoppat den i fel ficka? Jag har den ALLTID i höger byxficka.

Jag letar igenom alla fickor utan resultat, jag kryper runt och letar på backen runt hojen men även det utan resultat.
Smått panikslagen går jag in på macken på jakt efter den försvunna nyckeln. Kassörskan ser ut som ett frågetecken när jag förvirrat irrar runt i butiken. Till sist måste jag fråga om hon fick den i betalning för oljan, men då ser hon bara mer undrande ut.
Så går jag ut igen och börjar fundera på hur fan jag ska göra för att tjuvkoppla Duccen så jag kan komma iväg till banan. När jag står där med pannan i djupa väck så känner jag igenom alla fickorna för 50:e gången och då känner jag ett litet hål i högra byxfickan. Med nytt hopp så börjar jag knäppa upp byxorna och känna igenom fodret i högra benet. Nere vid stövelskaftet så känner jag något hårt. Av åker stöveln och med ett ryck sliter jag ett hål i fodret längst ner i byxbenet, ut ramlar ett antal mynt och en Duccenyckel. Dagen är räddad och jag klär på mej så att färden mot G-åsen kan fortsätta.
I Karlskoga så lyckas jag genomföra ett händelselöst tankstopp (med nyckeln i vänster byxficka) och stund senare rullar jag in i Gelleråsens depå med höga förväntningar.

Nu blev berättelsen om första banåkningen så lång att jag bryter här för denna gång.
Del 5. som innehåller själva bankörningen kommer innom kort.